Idag för ett år sedan, tog jag det där testet.. 12 dagar efter instättning utav två embryon ♥ Jag tog ett test en vecka innan, som visade negativt.. Det blev en käftsmäll, men jag visste att det var alldeles för tidigt egentligen. Jag tog flera sprutor och tabletter dagligen, jag var sjukskriven och andades mig igenom dagarna. Jag gjorde allt tvärtemot tidiga försök. Jag tog det faktiskt lugnt, jag bar ingenting, jag stressade inte, jag vilade mycket.. Och det kanske inte var tackvare det de funkade, eller så var det de.. Det kommer vi aldrig få veta, men det spelar ingen roll, jag vile bara veta att jag hade gjort mitt yttersta.. För min kropp, för att det skulle fungera. De tidigare försöken har jag kört på som vanligt, och har lyssnat på läkare som sagt att man ska leva på precis som vanligt. Men nu var de andra rekomendationer, och jag följde dessa ♥

 

 

Den dagen, för ett år sedan är ganska blurrig för mig. Jag minns att jag hade smygit ner till undervåningen, såå kissignödig, klockan var runt 10.. Vlatko sov fortfarande, och jag hade legat länge och tänkt  "jag måste ta de där testet, de ligger ju där nere"  När de visade positivt så började jag skaka, jag väckte Vlatko och sa, visst är det två streck.. Visst är det? Jag slutade andas ett par sekunder, jag skakade desto mer och tårarna bara rann. Jag var inte långt ifrån en "positiv" panikångestattack. Jag la mig i sängen och bara grät och grät och grät i flera timmar.. Vlatko skakade om mig och sa, du måste andas! Du kan inte tuppa av nu.. Eller få en hjärtattack ♥

 

 

Sen minns jag inte mycket mer utav den dagen, jag önskar idag att jag dokumenterat allt.. Eller kanske bloggat, så att man hade kunnat se tillbaka på detta! Men det fanns det nog inte tid för .. Jag tror att vi var livrädda, fast så glada.

 

Sen startade våran resa, resan som var så läskig till en start.. Ultraljud med två hinnsäckar, men inga synliga embryon, de var för små. Och jag blev genast livrädd. Sen var det Ultraljudet där vi fick bekräftat att det var två. Vilken lycka, men vilken rädsla.. Det fick inte hända dem något, de fick inte försvinna. Och de gjorde de inte, för nu är dem här, VÅRA barn ♥ ♥

 

Ahh mitt hjärta har inte plats för mer kärlek än såhär. Jag lever i en dröm just nu, en jäkla dröm som blivit sann.