Det känns som det var igår vi satt ute vid havet och filosoferade om livet, men det var i våras. Jag mådde verkligen inte bra och höll på att falla ihop psykiskt. Efter jobbiga besked och efter fått diagnosen så kände jag mig vilsen, rädd och jäkligt ensam. Men att alltid ha en trygg famn att falla tillbaka till, en bästa vän att prata med och en man som går igenom samma sak som jag gör, min vardag.. Är det bästa jag vet. Vlatko stöttar mig alltid och tvekar inte en sekund på att åka ut till havet och bara vara tysta en stund för att sen åka hem. Han kramar mig när jag verkligen behöver det och han säger alltid de smarta och vettiga sakerna, han får ofta ner mig på jorden och vore det inte för honom och hans tankesätt, som jag nu också använder mig av.. Så hade jag slitit mitt hår!

Vi har gått igenom så jäkla mycket tillsammans men inte en enda gång har vi tvekat på varandra.

Vi har kommit så jäkla lång i våran resa och  är tacksamma för varje sekund , varje försök , möjlighet , hjälp vi får! Men mest tacksam är jag för att jag har den bästa livkamraten man kan dela livet med.. Allt annat är ett +

Tack fina, underbara människor för alla peppande ord, för alla fina sms, blommor och samtal.  Allting gick kanon som ni kanske förstått, precis ALLT gick över förväntningarna. Operationen tog kortare tid än vad den skulle.. På uppvaket var jag piggast av alla. Dagen efter var det jag som stutsade upp till allrummet och käkade frulle med pensionärerna. Jag tackade nej till smärtstillande och blev hemskickad.. Lycka!