Ibland, mitt i all misär och drama så är det så värt det. Värt det? Det kanske var att ta i..

Men att få hjälpa, prata och höra ifrån främlingar/gamla vänner som går igenom samma sak som oss eller att bara få sprida våran kunskap och erfaranhet till andra.

 

Det har hänt att jag under dessa år har blivit kontaktad på de mest underligaste sätten pga min öppenhet och för att jag delar med mig av vårat "problem" Jag får fantastiska lyckoönskningar från de som man trodde brydde sig minst. Och dessa ord, lyckoönskningar .. frågor och era försök om att förstå. Det gör mina dagar.. På fullaste allvar så gör de att jag står ut lite till och hoppas lite mer.

 

Ni är unika!