Idag vart det en ganska jobbig dag mentalt, det känns som att det är nu vi har börjat försöka igen.. På riktigt. Känns som att vi är tillbaka på ruta ett och gör så som vi gjorde första åren och meckar med ägglossningtest och räknar dagar osv. Men det är så vi måste göra nu efter operationen. För att vi ska lyckas. Men idag kom mensen och man blir liksom deppig, fastän det var väntat. Men det deppiga kommer man inte ifrån..

 

Idag har jag inte varit stark, jag har kommit på mig själv hur jag målar upp en perfekt bild gällande allt. Allt ifrån operationen till att åka utomlands för ivf. När jag blivit tillfrågad hur operationen gick, hur resan var så har jag höjt allt till skyarna och är ju så tacksam och glad för att allt går så bra. Men det jag glömmer att berätta och glömmer låta mig själv känna är att det var jobbigt, det var jobbigt att vara hemifrån, utan Vlatko , att vara rädd i ett annat land och att vakna upp efter en operation utan att kunna kommunicera. Jag låter inte mig själv känna.. Och därför kommer det såhär, ett par månader senare när jag faktiskt blir lite rädd för verkligheten. Det kommer liksom ikapp mig! 

 

 

Jag har en vän, som alltid ger mig kloka råd. Som vet att jag inte alltid håller med henne, och hon respekterar det. Hon är en nyfunnen vän, jag trodde inte det var möjligt att hitta en sån fin vän i vuxen ålder. Hon är en av anledningarna till varför jag vågat göra allt galet på senaste, hon tror på mig VARJE dag och peppar mig till allt. Hon är helt fantastisk och jag önskar att jag kunde göra allt hon gör för mig, eller att hon någon dag hittar någon som gör allt det där som hon gör för alla andra.. För henne ♥ Men idag räddade hon mig mentalt, den här dagen blev rätt okej ändå!