Det finns ingen som kan svara på mina frågor, ingen. Jag har aldrig känt mig såhär förvirrad i hela mitt liv.

Jag hoppas att läkarbesöket imorgon gör mig lite klokare.

 

Jag vet inte i vilken ände vi ska börja kämpa, och inte heller hur vi ska gå tillväga eller vill gå tillväga.

Jag trodde att vi skulle få fortsätta på Sahlgrenska fast våra tre försök är förbrukade, att vi då skulle få betala. Men det fick jag förklarat för mig att det är inte så det fungerar.. Och att börja om, starta om någon annanstans får mig att vilja kräkas. Vi har varit så nöjda med Sahlgrenska, och jag har varit trygg med dem. Och när jag inte längre har kontroll, jag har ingen aning om hur det fungerar på andra kliniker medans jag kan Sahlgrenskas korridorer, personal och rutiner utantill. Jag känner mig bekväm där, och det skrämmer mig. Att kanske bli behandlad annorlunda, ifrågesatt osv.

 

Jag vet innerst inne att det kanske är detta som krävs, en annan behandlingsmetod kanske? Men när det kommer till förändring så beter jag mig som en igelkott som rullar ihop sig till en boll. Livrädd.

 

Såhär nervös har jag aldrig varit inför ett läkarbesök, inte vid min giftstrumediagnos och inte heller vid alla tusen undersökningar och ingrepp. Och vi ska bara prata? Jag känner mig så löjlig.

 

Jag läser om par som gett upp tidigare än oss, och ibland slår tanken mig. Är det dags? Ska vi som de påstår "sluta plåga" oss själva? Men efter en stund så blir jag arg på mig själv, jag kommer aldrig ge upp. Aldrig. 

 

 

Vi ska finna ett sätt, vi ska bara komma på hur och se till att rättvisan och turen är på våran sida en vacker dag.

 

Jag tänker inte ge upp och bli en bitter tant som sitter hemma med sin katt och är arg på alla barn som skriker på gården! 

 

Detta inlägg blev i "jag" form, självklart är vi två i detta. Men jag är en individ med mycket känslor och tankar. Vi sitter inte ihop.