Monday, och jag är i kapp. Efter ett par förlorade timmar i Tisdags så har jag nu koll på dygnets timmar och dagar igen. Skämt å sido! I'm here.
Tack fina, underbara människor för alla peppande ord, för alla fina sms, blommor och samtal. Allting gick kanon som ni kanske förstått, precis ALLT gick över förväntningarna. Operationen tog kortare tid än vad den skulle.. På uppvaket var jag piggast av alla. Dagen efter var det jag som stutsade upp till allrummet och käkade frulle med pensionärerna. Jag tackade nej till smärtstillande och blev hemskickad.. Lycka!
Jag skulle göra om den här operationen mer än en gång om jag skulle behöva. Jag tvekade in i det sista och det var inte långt ifrån att jag gav upp när nerverna började spela ett spratt med mig. Jag planerade närmasta flyktväg i mitt huvud och lokaliserade korridorerna noga. Men då fick jag förfrågan om lugnande, och ett tveksamt ja måste ha varit det bästa jag kunde ha sagt. Det gjorde susen. Allting är ju inte riktigt över nu, för att operationen är det. Life ain't easy. Iallafall inte hemma hos oss.. Nu väntas kalkbedömning, idag blodprov och ett tag framöver. Medicinen ska ställas in och vi ska röjja undan gammal medicin ur kroppen innan det blir IVF. Kvinnor som opererats för struma och äter levaxin har högre risk för missfall . Alltid är det något.
Jag och Vlatko borde få pris i någon slags "Gött kämpat" kategori snart, på någon glammis award-tillställning. Tycker jag.
