Jag känner mig som en oöppnad skakad colaflaska som någon välte ner från hyllan på ica, men ställde tillbaka. Som står länge och bubblar och pyser och när någon väl öppnar mig så bubblar det över.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är fel, är totally lost och känner mig så hopplöst nere. Ena dagen / dagarna flyter allt på som vanligt men andra dagar känner jag mig nerbankad av en hammare. Min kropp tar stryk och jag känner mig bara fysiskt och psykiskt misshandlad av min egna hjärna. Konstant trött men vill samtidigt göra ALLT som jag inte orkar, jag borde göra allt. Jag borde göra massor men det svämmar över.
Jag märker att jag mår bäst av struktur, planering och framförhållning. När jag ser fram emot något då mår jag som bäst. Men om man inte orkar styra upp något? Ta tag i saker och ting eller planera dagen.
Då sitter man här.
Blä. Om det är för slarv med medicinen eller om det är pga sjukdomen, svårt att veta. Men jag vet att jag inte alltid varit sånhär. Förr ville jag umgås med mina nära VARJE dag, skratta och prata varje dag. Men nu är det på mina villkor och när jag "orkar" . Hoppas jag växer ur denna fas snart och kan vara en glad tjej varje dag , även när mina vänner behöver mig.
/SjälviskaLindasombehöverventileraibland.
Kommentarer
Tina
Oh Linda när jag läser detta inlägg gör det ont i mitt hjärta.Jag skulle vilja att jag kunde trolla bort allt det onda bort frän dig. Det enda jag kan säga är att det kommer att ordna sej,du är en underbar människa och absolut inte självisk. Många kramizar. Tina
Linda
Tack Tina! Dina ord värmer verkligen ska du veta, allting kommer bli bra en dag, men vissa dagar känns det hopplöst. Kram på er! Hälsa hela familjen / Linda.
Linda
Tack Tina! Dina ord värmer verkligen ska du veta, allting kommer bli bra en dag, men vissa dagar känns det hopplöst. Kram på er! Hälsa hela familjen / Linda.
Petra
Styrkekramar till dig!!
Trackback
